Idag får ca 10 % av alla kvinnor bröstcancer någon gång under sitt liv. Livstidsrisken för att insjukna i bröstcancer vid en mutation i BRCA1 eller BRCA2 bedöms vara 60-80 %. Vid profylaktisk mastektomi, d.v.s. en förebyggande bröstoperation, så bedöms risken minska med 90 %.



torsdag 27 maj 2010

Väntan

För två veckor sedan blev jag sjuk. Det var vad jag trodde, men det visade sig vara en reaktion på en längre tids stressig arbetssituation i samband med att kallelsen till operationen kom. Allt körde ihop sig. Jag blev helt matt och orkade inte röra mig så jag blev sjukskriven fram till operationen. Nu känns det bra. Det har varit viktigt att få en tid med lugn för att kunna bearbeta situationen.

Nu ser jag fram emot operationen med en positiv spänning. Kanske på ett något bisart sätt. Som när jag var sju år och mina föräldrar berättade att de skulle skiljas, och jag tyckte det vara spännande att flytta från hus till lägenhet. Jag visste att skilsmässa var något dåligt men tyckte ändå att det var pirrigt. Så är det nu också. Jag kommer att mista mina bröst med all känsel, men hoppas på att kunna få en snygg urringning och snygg form i framtiden utan att behöva använda en obekväm BH. Rätt sjukt, men det är väl mänsklighetens sätt att hantera tuffa händelser.

Nästa vecka kommer jag att göra min (förhoppningsvis) största operation i livet. Den största rädslan är att den blir inställd. Det har tagit mycket energi att ställa in sig på att det är dags.

tisdag 25 maj 2010

Sport-BH

Jag har förstått på andra tjejer som gjort operationen att man behöver en bh i sportmodell med knäppning fram, en tid efter operationen. Det finns inte att hitta. Inte i sportaffärer, underklädesaffärer eller i de vanliga klädkedjorna. Högst frustrerande!

söndag 23 maj 2010

Det skulle jag också göra

Drygt en vecka kvar till operation. Nu vet ganska många om vad som är på gång. Folk reagerar olika. Det kommer fraser: Du tar rätt beslut, Det skulle jag också göra eller Åh, vad jobbigt. Vad svarar jag på det? Jag har känt ett särskilt motstånd mot att berätta för vissa. Vissa nära vänner. För jag vet att de inte är särskilt bra på att hantera såna saker. Jag vet hur besvärade de blir. Jag vet att de kryper i dem när andra är med om svårigheter. Då menar jag riktiga svårigheter, inte små vardagsproblem.

Man kan inhämta erfarenhet från andra i liknande situation. Man kan samtala med vänner och familj. Det kan vara bra att få sätta ord på sina känslor för någon annan. Ändå upplever jag att man är ensam i det. Det är min kropp, min friska kropp, som ska skäras i. Det är lätt att häva ur sig Det skulle jag också göra.

Man är ensam om beslutet att göra en preventiv operation. På samma sätt som man är det i allt som handlar om sin egen dödlighet eller död. Visst kan man reducera det till bara en bröstoperation. Men gräver man lite i det handlar det om den egna dödligheten. Hur länge ska jag leva? Kommer jag att behöva gå igenom alla smärtsamma behandlingar, förhoppningar, återfall som mamma gick igenom?

I mitt vuxenliv har det långt bak i huvudet hela tiden funnits en tanke om att jag inte kommer att leva så länge. Inte så att det har besvärat mig särskilt mycket, men en kunskap om att livet inte varar för evigt. En kunskap som barn med en svårt sjuk eller avliden förälder får. Jag ville inte ha barn för sent. Andra kanske vill ha barn tidigt med en önskan om att vara en ung förälder, eller för att en graviditet är en större risk när man är äldre. Jag ville inte ha barn sent eftersom barnen måste hinna bli så gamla som möjligt innan jag dör.

Om jag inte hade burit på släktens genetiska mutationen hade jag antagligen inte kunnat acceptera att jag hade en likadan cancerrisk som alla andra. På så sätt var det en lättnad att få beskedet. Jag visste vad jag skulle relatera till. Vem som var fienden.

Kan jag efter operationen ha samma inställning som andra till döden? Går det att sluta att planera för sin bortgång?

torsdag 20 maj 2010

Inskrivningssamtal

Nu har jag varit på inskrivningssamtalet före operationen. Fick träffa en sköterska som tog personuppgifter, stick i fingret och blodtrycket. Kl. 7 på morgonen på operationsdagen skulle jag infinna mig på avdelningen. Jag skulle duscha med en speciell tvål två gånger dagen innan, och en gång på morgonen. En lättnad att inte behöva tillbringa natten innan operation på sjukhuset. Jag hade tänkt mig att det skulle kännas väldigt ensamt. De kunde inte säga hur dags operationen blir. Tydligen görs schemat färdigt först dagen innan. På morgonen får man träffa opererande läkare och får information om proceduren.

Efter sköterskan fick jag träffa en läkare. Hon var inte inblandad i min operation, utan hon tog mer uppgifter, kupstorlek och mätte brösten. Jag ställde lite frågor till henne om vad som händer efter operationen, om bandage, drän, stygn, bh. Hon var trevlig och försökte svara men hon var inte särskilt insatt. Kändes trots det helt ok. Jag är påläst och har en relativt tydlig bild ändå vad som kommer att hända, även om kontrollfreaket i mig inte blir helt tillfredsställd.

Jag tänker mig likheter med en förlossning. Man kan inte förutse hur man kommer att känna eller reagera.

tisdag 18 maj 2010

Sorgen över brösten

En del som har erfarenhet av bröstcancer inom familjen hatar sina bröst. Brösten är något som man vill ska försvinna, som står för det onda. Så har jag aldrig känt. Mina bröst har varit högst funktionella. Hyfsat välformade, finfina att amma med och en tillgång i sängkammaren. Inte alls något jag vill bli av med. Att självmant välja att skära bort en frisk och på många sätt älskad kroppsdel, är ett svårt beslut. Ett beslut som jag inte ville ta.

Jag hade läst allt jag kunde komma över på nätet om förebyggande bröstoperation. Tanken på att mista bröstvårtan var det värsta. På Sahlgrenska tas den bort. Jag ville inte riktigt acceptera detta.

När jag la huvudet på kudden så svämmade tankarna över av allt. För och emot. Statistik fram och tillbaka. Allt så förknippat med den egna dödligheten. En dag så var det ändå klart, jag var redo att göra operationen. Våndan släppte.

måndag 17 maj 2010

Beslutet

Jag fick reda på att jag hade BRCA 2 i början på 2009. Det kändes både som en befrielse och en dödsdom. En befrielse för att då blev hotet påtagligt, det som jag alltid vetat, gick att göra något åt. En dödsdom för att risken jag ändå levt med blev ett faktum. Jag tog det med blandad dos lugn och tårar. Nu visste jag. Nu var det att ta ställning. Vad ska jag göra. Tankarna kom och gick. Årliga mammaografi och MR gick jag redan på. Tankarna om profylaktisk mastektomi, d.v.s. förebyggande bröstoperation fanns där, men eftersom jag ammade sköt jag det på framtiden.

Så när jag började jobba hösten 2009 så började funderingarna igen. Kuratorn på genetiska mottagningen var ett stort stöd. Jag tog reda på så mycket fakta jag kunde. Bit efter bit föll på plats. Till slut så visste jag att det inte fanns något alternativ till att ta bort brösten. Jag kunde inte välja att riskera att få cancern som min mamma dog av. Även om de sägs att 9 av 10 överlever idag. Jag vet hur det är att vara barn med en allvarligt sjuk förälder. Jag kan inte välja mina bröst framför det.

Nu är jag alltså här. Om två veckor ska operationen göras. Bröstvävnaden kommer att avlägsnas och under bröstmuskeln läggs en protes in som är påfyllningsbar. Det mest skrämmande nu är att genomgå en stor operation med nedsövning, smärta och obehag.