Hur görs påfyllningen av expanderproteserna? Dr Thorarinsson svarar.

"Vi tvättar med sprit (kallt), och sen sticker vi in genom huden, in till ventilen (som ofta ligger nära snittet - som gör att ni har nedsatt känsel där) och sen fyller man tills ni börjar tycka att det spränger (innan det börjar göra ont). Detta görs sen en gång i veckan tills vi är uppe i målvolymen, som ska vara ca 20% större än volymen på protesen vi väljer. Det går att göra påfyllningarna på något av de andra sjukhusen i regionen, men vi vill att ni kommer första gången till oss, så vi kan se att det är lätt att göra detta. Sen sista gången när vi mäter ut för permanentprotes då ska det vara jag eller Jonas som gör det."
Svar av Andri Thorarinsson, specialistläkare plastikkirurgi Sahlgrenska.

Glömde att jag valde livet

I min jakt på mer information om ärftlig bröstcancer har jag senaste dagarna ramlat in på bloggar av kvinnor som fått bröstcancer. Eller ramlar och ramlat, jag har dragits dit.. En del kvinnor är mitt uppe i sjukdomen, vissa har kunnat gå vidare som friska medan några bloggar har avslutats av anhöriga. Det skär i mitt hjärta över vad dessa kvinnor går igenom och många tårar har fällts vid datorn för deras skull. Jag kan bara ana vad de känner, tänker och upplever för den egna erfarenheten har jag genom minnet av ett barns ögon. Orden i bloggarna drar fram minnen från min barndom och rör runt så många känslor. Små minnesbilder och filmklipp kommer fram av mamma och mig själv.

Min empati med drabbade kvinnor är oändlig. Att ta del av kvinnornas erfarenheter gör att jag kan få en glimt av hur min mamma kanske upplevde sin sjukdomstid med behandlingar, vardagsliv, hopp och förtvivlan. Men deras berättelser har också påmint mig om anledningen till att jag valt att ta bort mina bröst. För mig har det varit lätt att tappa bort det bland sjukdomsstatistik, operationstekniker och forskningsrapporter. Efter operationen, i smärtan, har det varit ännu lättare att tappa bort anledningen.

Jag glömde för en stund att jag går igenom detta för att jag väljer livet. Att gå igenom några veckors smärta och obehag - vad är väl det? Vinsten är en trygghet för mig själv, min make och mina barn att jag har gjort vad jag kan för att inte få bröstcancer. Det är inte alla som har förmånen att kunna göra något åt det i förväg.

Första påfyllningen av koksalt i brösten

Efter 16 dagar så var det dags för första återbesöket hos läkare på Plastikmottagningen. En undersköterska började med att ta bort tejpen, som satt som en åtta runt brösten sedan operationen. Tejp som suttit så många dagar sitter väldigt bra. Inte helt skönt, men underlättades av att jag inte har särskilt mycket känsel kvar. Över ärret känns inget alls, lite längre ut åt kanterna så känns det som när en kroppsdel somnat. Det är lite läskigt, man vet inte riktigt vart det finns känsel och vad som gör ont.

Påfyllningen av koksalt i expanderproteserna gjordes av läkare eftersom det var första gången. Jag spände mig jättemycket men jag märkte faktiskt inte ens sticket. Ventilen ligger vid snittet och jag saknar känsel där. Det var 150 ml koksalt sedan operationen och nu fylldes det på 30 ml. Det spände efteråt i brösten och kändes hårt och ömt. På vägen hem började det göra väldigt ont i axeln, bakåt skulderbladet. Detta försvann efter några timmar. Det är en bra idé att ta med smärtstillande.

Hemma var det underbart med en dusch!

Det värsta är över

Nu har det gått två veckor. Gud så skönt att det värsta är över! Nu kan trycket över bröstet jämföras med att ha på sig en för liten obekväm bh med bågar. Det är en stor lättnad mot tidigare. Det är ingen som sitter på mig längre!

Även om den största smärtan lagt sig så gör det ont och sliter vid många rörelser. Att öppna bildörren och kylskåpet går men det känns fortfarande. Det är absolut inte läge att ta hand om tvätten eller plocka ur diskmaskinen. Jag får upp armbågen till axelhöjd men sen gör det ont. Att ta på en tröja går inte. Jag är inte till mycket nytta i hemmet men det kommer sig sakta men säkert.

Om ett par dagar är det dags för första påfyllningen som görs av en läkare. Jag ser fram emot det men är samtidigt rädd. Tejpen som sitter som en åtta och som gör att jag inte kan duscha, ska tas bort (tror jag). Det ska bli intressant att höra läkarens bedömning, förhoppningsvis tycker han att det ser bra ut. Oro finns så klart för att det är något som är fel, men främst för att det ska gör ont efter påfyllningen. Jag ska i alla fall se till att det inte blir så mycket koksalt som fylls på första gången. Det känns som att det har varit nog med smärta för ett tag.

Praktiska tips inför preventiv bröstoperation

Det här är mina tankar om vad som är bra att ha med till sjukhus eller som bör ordnas innan man opererar brösten.

Öronproppar. Det är massa med ljud på avdelningen, larm som tjuter, rumsgrannar som pratar i telefon, mobiler som ringer, skötersker som kommer och går. Dörren ut till korridoren stod öppen för det mesta.

Bok, men det måste vara en tunn pocket för att man ska klara hålla den efter operationen. På operationsdagen skulle jag vara på plats klockan sju på morgonen och sen var det väntetid fram till lunchtid. En bok håller tankarna sysselsatta. Även musik eller radio med hörlurar är ett alternativ för att motverka tristessen. Mobiltelefonen får användas på avdelningen.

Bh med knäppning framtill är bra att ordna innan operationen. Innan jag lämnade sjukhuset fick jag en elastisk bh på mig som går att köpa på Apoteket och heter Carefix Comfort BH (92 kr). Den tas med fördel på nedifrån. Jag hade inte fått tag i någon framknäppt bh innan operationen och orkade inte riktigt ta tag i det efteråt.

Framknäppt överdel behövs till hemresan. I åtminstone två veckor efter operation får man inte på sig något annat än framknäppta tröjor/skjortor. Se till att ha tillräckligt många hemma. Själv hade jag inte det och shoppa har man ingen större lust med. Ett par tunikor med mycket elastisk urringning har jag kunnat använda genom att ta på dem nedifrån, men det är omöjligt att ta på en tröja på vanligt sätt.

Jag har hört att en morgonrock bärandes ut och in är bra att ha dränen i när man kommer hem. Själv hade jag tur som blev av med dem innan hemfärd.

Ni som har erfarenhet och fler tips får gärna komplettera med kommentar!

Ångest

När en vecka gått fick jag panik, ångest, oro eller vad man vill kalla det. Mycket av smärtan hade minskat, men trycket över bröstet var konstant. Det känns som att någon sitter på en - hela tiden. Man vill bara ha bort det. Jag kurade i soffan framför tv nästan en hel dag och det gjorde verkligen inte saken bättre. Det kom nya smärtor. Det kändes som man tänker sig att en hjärtattack känns. Var hur trött som helst, men det gjorde bara ondare om jag låg ner. Med en cocktail av både lugnande och starka smärtstillande somnade jag tillslut för natten.

Jag har upplevt det som att informationen från sjukhuset var bristfällig kring läkningsprocessen, olika typer av smärtor och hur man ska hantera medicinerna. Det är inte säkert att jag hade kunnat ta till mig informationen innan jag lämnade sjukhuset, men jag vet att mycket oro hade kunnat undvikas med bättre stöd.

För mig har det t.ex. varit svårt att veta hur jag ska hantera medicinerna. Förutom antibiotika har jag fått utskrivet; Alvedon, Diklofenak (smärtstillande), Stesolid (lugnande), Imovane (insomning), OxyContin (stark smärtstillande) och OxyNorm (stark smärtstillande). Åtminstonde de fyra sistnämnda är beroendeframkallande. Jag tycker inte om att laborera med detta själv utan någon kunskap.

Dagen efter fick jag kontakt med en tjej som gjort samma preventiva bröstoperation för några månader sedan. Det var fantastiskt att prata med någon i samma situation. Tack till dig!

Min mamma

Många tankar gick dessa dagar till min mamma som dog när hon var 44 år. Hon var 34 när hon fick bröstcancer första gången. Det var många operationer och behandlingar som hon genomgick. Hade hon så här ont? Var hon så trött som jag är av medicineringen? Så klart det var så och värre än det. Jag bär inte på en dödlig sjukdom och har ingen oro över det.

Jag visste att mamma var sjuk, men inte hur smärta faktiskt kan kännas. Jag visste inte att man kan ha så ont att man håller andan eftersom varje andetag smärtar. Jag visste inte att man kan bli så trött mitt på dagen så att man inte klarar att vara vaken. Jag visste heller inte att man kan bli rädd för att kvällen ska komma eftersom det smärtar så mycket att ligga ner.

Jag tyckte mamma var skittråkig som inte ville hitta på saker och var arg på henne för att hon var svag. Jag hade inte en aning om vad hon genomgick. Jag var ett barn. Förlåt mamma.

Började vända dag 5

Jag opererades på en tisdag och på söndagen kom en ordentlig vändning. Det var första dagen jag var vaken hela dagen och kunde vara med barnen ute i trädgården. Jag började få kontroll på de smärtstillande tabletterna och åt Alvedon, Diklofenak och OxyContin enligt ordination. En av orsakerna till att det kändes bättre den dagen var att jag talat med en fantastisk läkare på Plastikkirurgen på Sahlgrenska, Andri Thorarinsson. Han lyckades övertyga mig om att den svullnad och ömhet som kommit inte betydde att det var en infektion utan att det tillhör den normala läkningsprocessen.

Överkörd av ett tåg

När jag vaknade på uppvaket tyckte jag det kändes helt ok. Ont så klart, djävligt ont, men jag hade överlevt. Det omtalade trycket över bröstet var hanterbart, det var inga problem att andas. Ett par gånger kallade jag på en sköterska för mer smärtstillande. Jag tyckte det var trevligt på uppvaket, med ljusa och fina lokaler, och jag var jättesugen på pizza. Antagligen var jag också jättehög..

Tillbaka på min plats på avdelningen så blev jag illamående, inte jättemycket, men en obehagskänsla. På natten kräktes jag ett par gånger. På ronden första dagen efter operationen bestämdes att jag skulle stanna ytterligare en natt på sjukhuset.

Efter operationen har man två drän på varje sida. Det är slangar som sticker ut på undersidan brösten i ytterkant (antar att det är så på alla). På mig togs två drän bort redan första dagen och de sista togs andra dagen innan jag lämna sjukhuset. Jag hade tur som slapp dem så fort. Dränen känns inte direkt men de är i vägen t.ex. vid toalettbesök.

Jag somnade ofta under de två dygnen på sjukhuset. Eftersom jag var rädd att det var den smärtstillande medicinen som gjorde mig yr så ville jag inte ta de starka tabletterna som erbjöds. Kanske dumt så här i efterhand, men jag upplevde yrseln som ett större problem än smärtan efter att vara överkörd av ett tåg.

Operationsdagen

Jag kom till avdelningen kl. 7 på operationsdagen. Duschat med Decutan hade jag gjort ett antal gånger, både dagen innan och på morgonen. Sängplats fick jag relativt omgående, men sen hände inte så mycket mer. Jag fick höra att operationen skulle vara framåt kl. 11-12. Det blev ett antal timmars väntan på fastande mage. Jag småpratade med grannarna, läste i min bok och hann med en tupplur. Det sattes nål i handen med dropp och jag fick på mig operationskläder. Plastikkirurgen kom och ritade på mig och även bröstkirurgen kom förbi och presenterade sig.

Halv ett bar det iväg till operationsavdelningen. Jag och sängen blev avlämnad i ett förrum och någon minut senare kom en sköterska. När vi kom in i operationsrummet kände jag mig väldigt liten och ensam, och det blev så verkligt att det var skarpt läge. Jag kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna, men de var väldigt gulliga och förklarade allt som de gjorde. Sköterskorna ställde frågor till mig om tidigare operationer, om jag fastat, personnummer och så kommer jag ihåg att de stoppade in mina ben i varma täcken. Det tog kanske fem minuter och sen var det dags för sövning. Det var genom en mask som de höll en bit ovanför ansiktet. Jag hade en idé innan att jag skulle tycka sövningen var läskig, men det var det inte alls. Helt plötsligt var man borta.

4 dagar sedan operation

Nu har det gått 4 dagar sedan operationen. Jag återkommer med hur det har varit, men fortfarande har jag för ont för att sitta vid datorn och kanske lite omtöcknad av medicinena. Borde egentligen inte ens skriva dessa meningarna ;)