Jag är bra på att amma! Kroppen fungerar som den ska när jag får barn. Mjölken har kommit igång bra, jag har aldrig fått mjölkstockning eller sår. Jag liksom barnet har njutit av det. Detta var naturligtvis innan jag gjorde en dubbelsidig mastektomi. Nu kan jag inte amma, det finns inte en chans i världen. Likväl har jag fått ett barn, en sladdis, och det är underbart, fullständigt underbart.
Min bebis ammas inte. Maten kommer på flaska. Vad tycker jag då om det? Det var en fråga jag såklart ställde mig under graviditeten som jag inte visste svaret på. Nu vet jag: Det är befriande. Det är rent ut sagt en lättnad, att inte amma. Jag slipper vara den ende i världen som kan tillgodose barnets överlevnad. Min man och jag står jämställda. Han är lika viktig och kan också vara lika viktig denna gång. Vi kan turas om att ta nätterna, jag kan till och med sova i gästrummet någon natt för att samla kraft. Jag slipper gå i dvala på dagarna efter att vara den enda som stillar barnets behov nattetid. Jag drar mig också till minnes de praktiska sakerna som hur det är att vakna i sängen i en sjö av bröstmjölk efter att ha somnat ifrån amningen. Eller det minst sagt osköna i att ständigt ha våta amningsinlägg i bh:n, blöta fläckar på bh och tröja. Att slippa alltid erbjuda bröstet när bebisen är missnöjd är kanske ändå den allra största skillnaden. Det är enkelt att flaskmata, annat prat skulle jag säga är båg. Närheten finns där även denna gång. När hon ligger i famnen och tittar på mig lika intensivt som mina ammande barn då tvekar jag inte en sekund på det. Jag har ammat och jag har älskat det. Nu är en annan tid - jag älskar det med!
